Här sitter han. Vår Nils. Redo för första klass. Med sitt pennfack i handen. Första dagen i ettan. Eller rättare sagt 1B. Efter en stund då fröknarna presenterat sig kom känslan farandes runt i rummet; tryggt och varmt. Och då kände jag att det här kommer bli bra för honom.
Ikväll har vi varit och köpt bänkpapper, läst i den viktiga KU-boken, packat ner frukt och valt ut ett foto på Nils som de skall använda imorgon. Och det har känts fint och spännande och att något nytt är på gång. En nytt kapitel i Nils liv liksom. Och i vårt.
Detta är ju Nils dag. Och min dag. Och vår dag. Men egentligen var det ju hennes dag. Dagen då hon skulle suttit där i skolan. På Nils första dag i ettan. För det var ju hennes mål då det fula slog till. Dit skulle hon ta sig. På något sätt bara. Men så blev det ju inte. Och jag har ännu inte kommit över att det blev så här. Att hon inte är med oss när de viktigaste sakerna händer i våra liv. Och därför har det blivit tårar idag.
Så fin han sitter där med sitt pennfack.
SvaraRaderaMan kan riktigt se hur hans stolta ögon glimmar. Nyfiken och förväntansfull.
Ett nytt äventyr har börjat:)
Anna: Känner med dig. Vet hur viktig denna händelsen var för henne, men som hon tyvärr ej fick uppleva. Förstår att det gör väldigt ont, och känns tungt. Låt tårarna rinna, sakna och minns. Önskar er allt gott & många värmande kramar♥