Sigge på sjukhus

 

I torsdags vid 18.43 dog jag lite.  Då ringde jag SOS och 5 minuter senare kom ambulansen.  Vår finaste och sötaste Sigge blev helt plötsligt okontaktbar och kunde inte fokusera sin blick. Munnen fylldes med saliv och han knep ihop käken. Han reagerade inte på tilltal och nyp utan blev loj och långsam i sina rörelser. Där någon gång ringde jag SOS. Och strax efter det var vi på väg till Kungälv sjukhus där narkosläkare mötte upp i ambulanshallen. Sigge fick kramper och ambulanshelikoptern larmades för transport till Östra Sjukhusets barnakut. Ansvarig läkare misstänkte hjärnblödning. Innan flygningen blev av sövdes Sigge och intuberades och sattes i respirator. För små barn kan glömma av att andas när de utsätts för ett stort trauma sa läkaren. Och där stod jag och Joakim och såg på. Världen stannande för oss. 

Vi fick ta bilen till sjukhuset medan Sigge susade förbi där ovan oss. Två förare och en narkosläkare och narkossjuksköterska höll honom sällskap. Och jag tog kort från bilen. För jag tänkte att jag "ville visa dig att du är den ende i familjen som åkt helikopter". Sedan. Om. Och alla de där tankarna for runt i huvudet. För där och då trodde jag det värsta tänkbara. 

Väl framme var Sigge redan mottagen på barnintensivavdelningen och vi mötte Jenny, en sköterska som inte lämnade Sigges sida en enda minut någon endaste gång. Och där låg han och sov. Med galet mycket infarter i armar och kateter och elektroder på hela magen. Och luktade inte alls som han brukade. Han luktade något annat och där var minnena så snabbt tillbaka; minnena av mamma på sjukhuset. Sedan var han strax på väg för att göra en CT på huvudet. Väntan. Väntan. Och efter en stund eller var det en timme eller två, vad vet jag, här hade vi tappat all tidsuppfattning, så var han tillbaka. Röntgen visade inga blödningar vilket var en oerhörd lättnad men ett område med förkalkningar vilket startade en rad frågor som inte IVA-läkaren kunde möta oss i. Vi skulle få träffa en specialist. Men nu trappades medicinering ner för att få Sigge att vakna och ta bort respiratorn och få igång hans andning igen. Så väntade vi igen. Utanför. Och så kom så äntligen läkaren och sa att Sigge var vaken. Åh, de känslorna som svallade då. Där låg han och var vaken men förvirrad över situationen. Det första han sa: "Varför är jag här?" Och sedan: "Jag vill åka hem!" Och nu var han lite lagom Sigge-irriterad och fortsatte "Jag vill ha min platta!" En sådan banal mening om en Ipad bevisade att Sigge var tillbaka och som vanligt i den bemärkelse det går att säga var en enorm lättnad. 

Sedan följde timmar av sömn och återhämtning och glass och saft och infarter som togs bort en efter en till Sigges stora lättnad. Han gick helt i spinn emellanåt över alla slangar och infarter och någon gång fick han sig en liten sil för att slappna av och somna in igen. Och så höll vi på.  

Stunderna då han var vaken blev han bortskämd av sköterskorna som kom med dinosaurier och till Sigges stora lycka en plast-mammut som han snabbt döpte till Manny. Givetvis. Ice Age, såklart. När ronden gått fick vi beskedet att vi skulle flyttas från barnintensiven till en barnavdelning istället. 

Under några timmar myste vi och tittade på Barnkanalen och käkade massor av pannkakor och choklad och festade på Festis. Så kom nästa doktor, ansvarig barnläkare på avdelningen och så pratade vi länge om vad som hänt både innan Sigges tillstånd och de resultat som kom fram under CT:n. Vi fick berätta om Sigges vardag och hur han är och fungerar. Så fick vi veta att det är högst troligt att Sigges medfödda födelsemärke också har orsakat förkalkningarna som syntes på röntgen. Vi blev informerade om att ett EEG skulle göras där hjärnans aktivitet skulle övervakas en stund för att ge ytterligare svar. 

Full med kletig salva i håret, dysvett efter tuffa protester och mutad med att få se Madagascar 3 och käka popcorn på filmvisningen som genomfördes för alla barnen i entren så fick vi gjort EEG:n till slut. Men det var inte bara Sigge som var svettig efter det må jag säga. Och strax utanför bild bredvid Sigge sitter specialisten som vi precis träffat på väg ut från undersökningen. Han och Sigge snackade en stund om dinosaurier eftersom Sigge hade en på magen. Sedan tog han sig också lite popcorn och kollade in Sigge en stund och småpratade med oss. Vi bestämde sedan att träffas uppe på avdelningen för just nu var filmen viktigast för Sigge givetvis. Och då fick vi veta vad som hänt. Vad anledningen till hans krampanfall var. För det var det det var. Och att vår vardag strax skulle vara tillbaka. Men på ett litet annat sätt än tidigare. Och på kvällen åkte vi hem mot Barfotsgatan igen. Och den känslan var underbar. 

Det viktigaste idag har varit vardagen och vi fyra tillsammans. Sigge har lekt med sin kompis och busat och skrattat och farit runt omedveten om de sista dagarnas händelser. Vi har under dagen landat lite i det nya som vi nu måste handskas med. Men det orkar jag inte med just nu. Imorgon kanske. Eller någon annan dag.  Känslorna svallar och bubblar upp och gråten kommer över oss båda två då och då. För det har varit galet mycket att ta in allt detta hittills. 

//Anna