Snart kanske?

Jag som skulle börja cykla till jobbet efter påsk. Känns som allt och inget kommer emellan hela tiden. Nog cyklade jag och Nils och Sigge några turer i helgen. Liksom kände på det. För Nils fick en ny cykel förra veckan. En väldigt cool sådan. Så vi cyklade till affären två gånger på raken. Sigge fick sitta bak på min. Och då upplevde jag ett sådant där ögonblick som man memorerar för framtiden; jag och Nils cyklar i värsta motvinden. Ganska långt och backigt. Backigt uppför alltså. I sista backen innan vi är hemma orkar vi inte mer utan hoppar av för att leda cyklarna sista biten. Jag säger till Nils: herregud vad jobbigt och tungt. Och Nils instämmer. Då vaknar även Sigge till och säger: usch, jag är också jättetrött. Jag sitter kvar här! Alltså. Den. Ungen.