Sedan ett tag har kvällsrutiner nu förutom läsning också innehållit en stunds "spela spel". Nils har alltid gillat att spela spel och att pussla och var tidig med att lägga tämligen svåra pussel själv. När Sigge äntrade hans rum för drygt ett halvår sedan fick spel och pussel förflyttas från den öppna hyllan i tillgänglig höjd till en stängd garderob och då upplevde jag att spelandet och pusslandet avtog. Efter en omorganisation är nu spelen tillbaka på en öppen hylla men utan räckhåll för Sigge-busen. För tillfället är det Honungsjakten som gäller och har gjort så sedan 1 och ½ år då jag fick ärva ett begagnat efter mamma. Det har nu gått i arv till Ella då Nils fick ett eget i födelsedagspresent i somras. Även Uno är poppis...den som är en barnvariant med Nalle Puh. Det spelar vi säkert 50 gånger om dagen... Bägge spelen rekommenderar jag varmt trots att tex. Honungsjakten är från 5 år.Kvällen har känt extra lång då Sigge somnade redan kvart i sex. Vid hämtningen från förskolan var han slö och hade inte ätit något större vilket inte är likt honom...han äter ju tre portioner av allt som han fröken uttryckte det. Väl hemma ville han bara kramas och gosa och bli buren och efter en koll hade han 39.0 grader i feber. Jag fick på honom pyjamas och så kom Joakim hem som tog honom en stund innan han somnade på hans axel...helt het och slö!
Nu skall jag strax titta på "Himlen kan vänta - ett år senare", serien som skildrar några människor mitt i livet som drabbats av en allvarlig sjukdom. Serien sändes då mamma var som sjukast och jag följde den slaviskt. Någon frågade hur jag kunde klara av att se den när det var som det var med mamma. På något sätt kände jag en gemenskap med de som serien handlade om och det som skedde kring dem och deras nära. Vi visst ju också vad vi hade att vänta, precis som för Helena i serien. När hennes man berättade om den sista tiden och samtal dem emellan kunde jag senare se skeenden i mammas sista tid i livet på ett annat sätt. Nu har jag gråten i halsen...så detta får räcka för idag. Hej, hej!
Jag har precis också sett fortsättningen på Himlen kan vänta, mkt fin film. Man berörs oerhört mycket och jag blir så inponerad av deras mod och styrka. Tycker det är fantastiskt av dem att dela med sig av sina livssituationer och tror att de också kan hjälpa och inspirera andra att kämpa vidare.Det gjorde er mamma också, hon levde livet in i det sista. varmaste kramar, ta hand om dig vännen.
SvaraRaderaHej Anna-gumman. Tänkte på dig och Monika igår kväll när jag tittade på detta program, dock följde jag det inte när det gick förra gången. Oj, vilka livsöden det finns. Jag fick mig en tankeställare och ska försöka att uppskatta vardagslivet som dock ibland rullar på väldigt fort och det är svårt att leva i nuet. Du finns i mina tankar. Kram Marika
SvaraRaderaJenny: det stämmer så bra det du skriver; att mamma levde livet in i det sista...som på festen hos er strax innan hon blev inlagd för sista gången. Hon ville aldrig åka hem, bara vara kvar där det var liv och rörelse och trevligt har pappa berättat i efterhand! kram
SvaraRaderaMarika, min fina väninna! Du om någon vet ju hur värdefullt det är att få vardagen att fungera och hur viktigt det är att få ha familjen nära. Hoppas att vi ses SNART precis som vi pratade om idag. Många kramar till dig!