Idag har jag varit med min lille pojk på hans första upprop. I förskoleklass. På en riktig skola. Plötsligt förvandlades han till en stor pojk. Poff!! Har tänkt på detta hela dagen till och från. Det etsade sig liksom fast därinne. Så nu är det dags att vända på allt. Det där med att knyta sin till sig. Nu måste jag liksom ge honom svängrum och frihet. Lite i taget. På väg bort. Lite i taget. Jag får en tår i ögat när jag tänker på det. Det tårades på utsidan även litet i klassrummet idag då jag tänkte på att hon inte var med lilla mamma. Det som var viktigast för henne och som hon hade som mantra under sjukdomstiden. Galet ledsen inuti. Pausar i de tankarna för jag orkar inte riktigt med dem...
Iallafall så fick han en egen fin klarröd kontaktbok som vi pysslat med ikväll. Och fröken då, lugn och omtänksam som orkar med virriga 6-åringar. Jag orkar ju knappt med en ibland...
Förstår känslorna, även om jag verkligen gladdes med Kajsa när hon fick bli så "stor", och man såg hur hon växte ur dagis och in i skolan. Nu har vi konstaterat att min lilla tjej aldrig kommer att få börja ettan, för hon hoppade upp till 2nd grade här i Saratoga - de börjar ett år tidigare här. Hon klarade dagen galant enligt fröken, och ska ta ett språktest för att bedöma nivån på hennes kunskaper. Utifrån det får vi se om det behövs mer stöd. Men hon snappar superfort, och det är inga problem att gå på bio med henne, hon förstår det mesta. De har stora resurser, de små rackarna! Ska bli kul att se hur det blir, men utifrån vad jag fått för info från hennes lärare ser det kanonbra ut! Mycket matte, konst, musik, forskning, etc, etc. Lektionstiden är 8.30-14.25, rast inkl mellis 10.15-10.30, lunch 12.30-1.10. Lite annat än hemma alltså, där lunchen var 10.25 redan...
SvaraRaderaÅh Anna! Jag försår att saknaden av din mamma blir än mer intensiv vid stunder som dessa. Stunder man vill dela, stunder som har betydelse och som hade varit självklara att dela. Det finns inget som kan lindra den saknaden, men jag tror att din mamma höll ett vakande öga över den där första skoldagen. Hon var med er. I hjärta, tanke och själ.
SvaraRaderaOch visst är den där första skoldagen en dag fylld med så många tankar och känslor. Samtidigt som man som förälder är glad och stolt över sitt barn och glädjs åt den resa de är på väg att göra i live kan man inte låta bli att känan ett stygn av sorg och saknad. Över att livet går in i en ny fas. En fas av frigörelse. Men jag lovar dig Anna, det blir bara bättre och bättre hela tiden. Att vara förälder är det mest fantastiska jag någonsin har upplevt och att få följa med på resan är stort. Och kramar det får man i massor även från tonåringar. ;)
Sköt om dig du fina!
Kram Lotta
Mia: tänker på er jätteofta och hur ni har det. Av rapporterna vi FB verkar ju allt gå kanon och det är ju fantastiskt roligt. Ett äventyr minst sagt. Trodde nog att det skulle gå fint för Kajsa med allt nytt...hon har ju huvudet på skaft och är snabb på att snappa i sig saker. Tycker nästan schemat låter som vårt på min montessoriskola. 8.30-15.00 men en timmes rast. Sedan bara jobb, jobb, jobb! ;-) Och nog har ju Nils också växt ur förskolan och det var helt klart dags för större utmaningar...väldigt spännade är det iallafall. Många, många kramar
SvaraRaderaLotta: du skriver så klokt. Som alltid. Du måste ju ta tag i den där boken alltså. Och det är så jag försöker tänka; en ny fas. Något nytt. Och spännande! Och att vi har mer att vänta!
kram